Foto: Dorpec Kobane.
Boken Kobanesyndromet är en unik skildring inifrån kampen mot IS. Ingen annan västerlänning befann sig i de delarna av Syrien från IS belägring av staden Kobane och ända fram tills styrkor ledda av kvinnor två år senare stod utanför portarna till IS huvudfäste i Raqqa.
Fysioterapeuten Dorpec Kobane berättar drabbande och ärligt om krigets konsekvenser och om svåra trauman. Han berättar också om mod, hopp och om kvinnorna som tagit plats vid männens sida i ett krig som på många sätt definierar vår tid.
Varför valde du att skriva en bok?
Jag hade en stark känsla, både innan jag valde att åka ner och senare att människor inte förstår att det vi ser på TV, Youtube och läser i tidningar – är riktiga människor. Vi matas med så mycket bilder att vi inte orkar ta in dem. Det blir för mycket liksom. Det jag ville var att berätta på riktigt vad kriget är och vad det gör med människor. Krig är betydligt mer än de fysiska skadorna, krig orsakar också trauman som varar i generationer och påverkar länder under lång tid. I krig finns inte heller hjältar på det sättet vi ofta tänker oss, hjältedåd är någonting som kommer ur många människors val. Ingen kan vara med om ett krig utan att förstöras. Men förhoppningsvis kan våra barn få det bättre. Om det vill jag berätta, ur frustration. Sedan vet jag att jag har en unik historia i och med att jag träffade tusentals kvinnor och män som blivit offer för terrorism och extremism.
Vad i dina upplevelser har gjort starkast intryck på dig?
Klicka på bilden för att hitta boken på Bokus.com
Jag arbetade dels med människor som kom med akuta skador, men jag arbetade också med rehabilitering vilket innebär att jag fick nära och långa relationer med mina patienter och det gjorde att jag hörde deras historier, lärde känna dem som människor. Det plus allt det hemska jag varit med om har verkligen fått mig att inse att vi människor verkligen måste arbeta tillsammans över gränser, oavsett kön eller religionstillhörighet osv för att försöka skapa en bättre värld. Vi måste ta hand om varandra, se varandra och vara tydliga i att bekämpa terrorism, hat och förtryck. Jag har fått trauman som jag kommer bära med mig hela mitt liv, men på något sätt har mina upplevelser också stärkt mig i min tro på människan och att vi kan göra mycket bra om vi arbetar tillsammans.
Vad har du mött för reaktioner på din bok?
Oerhört positiva. Alla som läst verkar ha blivit väldigt berörda, och jag har fått sådana fina reaktioner från okända människor och det värmer mig och gör mig väldigt rörd. Och det är samma sak där, det ger mig hopp. Trots allt.
