Författaren Leif Larsson låter sig gärna inspireras av naturen. Ute på sina motionspromenader på Ormberget i Luleå har han papper och penna i beredskap. För det är inte ovanligt att dikter spontant kommer till honom, liksom uppslag till noveller eller ibland bara något särskilt uttryck som han vill ta med sig. Efter att ha pensionerat sig som svensklärare tog han äntligen steget. Han var 70 år när första boken kom ut – nu har han skrivit tolv böcker.

Tanken att en gång skriva och ge ut en bok hade legat och grott mycket länge. Pojkboken som han diffust gick och planerade hade naturligtvis Wahlström ungdomsböcker som förebild. Då han som 60-åring pensionerade sig från läraryrket och även drog ner på uppdrag inom idrottsrörelsen fanns plötsligt tiden där. Ändå dröjde det tio år innan skrivardrömmen omsattes i handling – och inte blev det någon pojkbok heller.

Den första boken fick heta ”Berättelser från ön och sedan”. Ett och annat pojkstreck som hade kunnat ta plats i en pojkbok finns nog med men berättelserna spänner över ett större område. Redan då kallade han berättelserna för ”en novellsamling”.

För det är noveller och dikter som Leif allra helst skriver. Ibland, som i hans bok ”Fotbollslaget som försvann”, fungerar novellerna både fristående och tillsammans och ibland, som i hans novellsamling ”Pratuför”, är det ett annat tema som knyter samman – naturen och miljön i Norrbotten. Det och sporten smittas mer än sällan av sig på karaktärer, miljöbeskrivningarna och handlingen.

Efter att Leif pensionerat sig från sitt yrke som svensklärare började han skriva böcker.

Han beskriver sin uppväxt i Råneå som fri och härlig. Med pojkarna från byn kunde han på sommaren spela fotboll ända in på de sena men ljusa kvällstimmarna. När klassen fick i uppgift att skriva om sommarlovet var han den enda som bad om att få ta hem skrivhäftet för att skriva mer hemma – redan då brann han för noveller och korta berättelser.  Leif berättar, med glimten i ögat, om att hans allra första ”bok” egentligen kom till när han bara var 12 år gammal och att den ”direkt gick ut på den internationella marknaden”.

– I Kamratposten fanns en avdelning där unga kunde hitta brevkamrater. Jag började skriva med en pojke från Finland som kunde svenska. Efter ett tag berättade jag att jag gillar att skriva. Han bad mig därför skicka över en berättelse, säger Leif Larsson.

Och inte var Leif sen med att ordna det. Han fick för sig att finländare nog var något vildare än svenskar och skrev därför ihop en historia om två pojkar som skolkade från skolan, något han aldrig gjorde själv men tyckte passa, och som sedan rök ihop. Det blev blodigt och slagsmål. Sedan tog sig den 12-årige Leif sig till affären och fick därifrån omslagspapper, som han klippte ut till boksidor  och sedan vek ihop och sydde ihop med mammas nål och tråd. Det blev ”boken Slagsmål”… i ett enda exemplar!

– Jag glömmer aldrig svaret jag fick. Min brevkamrat sa att boken var bra men att den var lite blodig. Då lärde jag mig att aldrig skriva utifrån de förväntningar en tror att läsarna har på boken. Bättre att skriva efter eget huvud och tycke och sedan är det bara att hoppas att läsarna tycker om det.

Trots den otroliga skrivarglädjen var det inte förrän Leif pensionerade sig som han, med stöttning av sin fru, äntligen började skriva böcker. Och snabbt gick det sedan. Åtta år senare kan han stolt titulera sig som författare med fem novellsamlingar, fem diktböcker och två novellromaner. Inför släppet av sin första bok var han mer förväntansfull än nervös. Och med all rätt. Kritiken har bara varit positiv.

Till sina böcker gör Leif Larsson också illustrationer. Här ser ni illustrationer från boken ”Som en knöl på ett träd i en skog”.

Bästa betyget han någonsin har fått var från hans åttaåriga barnbarn som efter att ha fått hans senaste diktsamling ”Som en knöl på ett träd i en skog” i julklapp ivrigt läst den. På julafton ställde han sig stolt och fnissig framför släkten och sa med klar stämma: ”Jag vill läsa en dikt för er”. Och så bläddrade han fram till en sida där han hittat dikten ”Ormen” som han tyckte om.

”På motionärernas stig
såg jag en orm
Mitt på min stig låg den
stor, svart, lång och grov.
På avstånd såg den ut
Som en gammal cykelslang
och det var den.”

– Av personer som inte gillar poesi i vanliga mening har jag mer än en gång fått höra att de tycker om mina dikter  – för att de är enkla att förstå. Det jag kallar dikter är inte så högtravande som de stora poeternas dikter. Möjligen kan de mer liknas vid dagsverser men ofta ännu mer vid superkorta berättelser med bara några ord. Noveller har ju hos oss fått en ganska negativ klang. Det engelska uttrycket är ju ”short stories” och det passar mycket bättre.

Både stora och små tycker om Leifs dikter och ”short stories”. Illustration och dikt från diktboken ”Som en knöl på ett träd i en skog”

Leif berättar att han gläds särskilt åt att två oväntade ålderskategorier uppskattar hans dikter: äldre personer som kanske inte tidigare försökt läsa dikter och så en del barn, som hans eget barnbarn, som hittat roande dikter och uttryck i dikterna. Många läsare har sagt att de uppskattar de oväntade sluten på en del dikter. Speciellt boken ”Hördu fröken”, om Ola som precis har börjat skolan och är något otålig på att få lära sig läsa, går hem hos både barn och äldre. Bokens berättelser har gett upphov till många fina samtal mellan generationer.

Och kanske är det inte så konstigt. För innan Leif blev författare så jobbade han hela 36 år som lärare och har stor erfarenhet av de miljöer som boken utspelar sig i. I miljöer han trivdes bra i, speciellt när han fick inspirera sina elever att skriva. Leif organiserade svenskämnets lektionstider så att eleverna fick skriva mer och möjlighet att planera sina skrivuppgifter. Alla elever fick självklart också ”ta hem och skriva färdigt”. Så visst finns det barn som haft Leif som lärare som kommer att bli författare. Han bevisar ju att det aldrig är försent att gå efter sina drömmar.

Här kan du köpa någon av Leifs böcker, kanske lite poesi inspirerad av Norrbotten passar i sommarvärmen?

”Fotbollslaget som försvann”

”Pratuför”

”Då du hör björnen vissla”

”Han som hittar på”

Kika gärna också in på Leif Larssons hemsida:

Här hittar du till Leif Larssons hemsida