Foto: Lottie Wahlin.
Lottie Wahlin är aktuell med ”Plusettan”, första delen i romanserien ”Uppluckringen” där Cecilia Ängsljus dras in i en ny dimension som är utanför den jordiska som vi är vana vid.
– Jag vill att också de människor som inte är så intresserade av det mediala ska tycka om boken.
Olika dimensioner är inget främmande ämne för Lottie Wahlin. Hon har nämligen arbetat som medium i 25 års tid. Hon håller seanser, mediala samtal och meditationer och utbildar andra medium. Hon är samhällsvetare i botten, men det intresse för andra krafter som hon haft ända sedan barndomen har med åren tagit större och större plats i hennes vardag.
– Jag hade extraordinära förnimmelser och utanför-kroppen-upplevelser redan när jag var barn, berättar hon. Jag är uppvuxen i en sekulär familj så jag har ingen religiös bakgrund, men den här tron har alltid funnits hos mig. Den blommade ut i vuxen ålder och växte fram som en inre kraft som blev allt starkare. Jag började gå till medium och vara med på olika workshops och när jag väl började öppna mig gick det ganska fort. Jag hade även en fas som i litteraturen kallas för spontant andligt uppvaknande, vilket betyder att man väldigt snabbt blir mottaglig för andlig kontakt och starka upplevelser, inte alltid på ett behagligt sätt.
Lottie har tidigare skrivit en hel del andra texter, exempelvis kurslitteratur och forskningsrapporter, men hon debuterar nu som romanförfattare med boken ”Plusettan”. Hon har gett ut den helt själv, vilket är ett stort projekt för alla, men kanske särskilt om man är egenföretagare med åtskilliga strängar på sin lyra. Från början till slut tog processen med boken cirka två år.
– Jag jobbar med väldigt många olika saker och då är det svårt att hitta den här regelbundenheten som man kanske ska ha när man skriver en bok. Men jag har tyckt att det varit så roligt att skriva, när jag väl har satt mig vid datorn har det rullat på av sig själv. Jag har inte gått upp halv fyra varje morgon och skrivit, utan det har mest blivit av när jag har haft några timmar över. Som egenföretagare jobbar man ju jämt i alla fall så det var ingen större skillnad…
”Även de som inte är intresserade av andra världar ska kunna tycka om boken”
Lotties roller som författare och medium går tydligt ihop i ”Uppluckringen”. Huvudpersonen Cecilia Ängsljus är en helt vanlig kvinna i Stockholm som har speciella krafter och som får i uppdrag att lösa en konflikt i granndimensionen Plusettan. Men Lottie är noga med att understryka att boken inte handlar om henne.
– Man låter ju sig inspireras av allt möjligt som händer, alla ambitioner runt omkring och olika scenarier, har lånat och tagit och inspireras. Huvudkaraktären i boken är inte jag, många har undrat om det eftersom vi är jämngamla och båda är medier. Men hon är en helt annan personlighet än jag, hon har också förmågor som jag saknar, exempelvis telekinesiska förmågor vilket betyder att hon kan använda tankekraft för att flytta föremål. Det mesta är påhitt, men jag har naturligtvis plockat lite från viss erfarenhet. Trots att handlingen i mångt och mycket kretsar kring det mediala vill Lottie att boken ska kunna läsas även av de som inte har samma erfarenhet eller intresse för andlighet som hon själv.
– Jag har haft personer från olika åldersgrupper och med olika intressen som läst, för min önskan är att nå en så bred målgrupp som möjligt och att alla ska kunna läsa boken på olika sätt. En självklar målgrupp är ju människor som är lika mig, men jag vill ju också att människor som inte är så intresserade av det mediala ska tycka om boken. Man kan exempelvis läsa den som en thriller eller som en personhistoria om vardagslivets praktikaliteter och om hur en medelålders kvinna hanterar jobb, familjeliv och vardag. Boken är skriven på ett lättsamt sätt där också den humoristiska sidan av livet ger sig tillkänna. Lotties ansträngningar för att få så mycket mångfald som möjligt bland läsarna har gett resultat.
Klicka på bilden för att hitta boken på Bokus.com
– När jag hade releasefest frågade en vän om hon fick ta med en person. Det var en man som var runt 60-70 år och kom stapplande med rollator eftersom han var väldigt svårt sjuk. När han hade läst boken berättade han att han har haft jättemycket glädje av den, och det är ju stort att få höra det av någon som är terminalt sjuk och förmodligen inte kommer vara kvar så länge till. Boken ger ju tid att fundera på vad som händer när man dör, vilket också är förtröstande. En del av mitt jobb är att få många att förstå att den här världen bara är en av många, när vi lämnar kroppen är det bara som att lämna en kostym bakom sig, för det djupaste av mig själv dör inte med kroppen utan går vidare någon annanstans. I följderna av den vetskapen blir det också viktigare att reflektera över hur man lever det här livet.
