Författaren Udo Sponberg cyklade som barn ofta till stadens bibliotek där han fann vad han beskriver som ”ett oändligt universum att utforska”. Nu är det istället han som skriver böckerna som tar andra personer  – tvärs över jordklotet, i tanken och i tid.

Men det tog ett tag innan Udo Sponberg tog sig dit han är idag. Han har alltid älskat att skriva men har gjort det på annat vis. I över 30 år var han yrkesverksam som journalist på tidningen Göteborgs-Posten. Efter pensionen tog han tag i den stora drömmen – och bra har det gått.

– Jag tror att önskan att bli författare är något många journalister har. Att få skriva vad man själv vill. Man vill få möjligheten att hitta på något själv. Det var ganska naturligt att jag gick med sådana drömmar. Jag tror att jag alltid velat skriva. Jag har ständigt läst mycket böcker, säger Udo Sponberg.

”Udo Sponberg passerar riktmärken och han ser de gröna kullarna runt Killarney i Irland men även de glänsande glaciärerna på Islands berg. Han upptäcker att tiden tickar, särskilt på the British Museums klockavdelning i London, men i dess antipod, elefantmuseet på ön Tilos i Grekland, står stunden nästan still. Några tankespån från livets färd, från barndomens Skaraborg till föräldrarnas Lettland, finns fångade i denna kontemplativa och poetiska bok.” – om ”Spånvägar mellan himmel och jord”

I efterhand, i både den senaste boken ”Spånvägar mellan himmel och jord” och i debutboken ”Harkrankens sista resa”, syns ett tydligt tema i Udos texter. Det handlar om att resa. I tid, rum och i tanke. På 60-talet gav sig en yngre Udo Sponberg ut på resor i Europa. Utan egentliga destinationer.

– Jag var en typisk liftare. Första gången liftade jag i England och de följande åren blev det vidare i Europa. Många åkte till Indien på den tiden men jag höll mig på vår kontinent. På den tiden ansågs det ganska äventyrligt det också. Det var en känsla av ”On the road”. Man skulle söka det där vilda livet, ta livet som det kommer. Åka till nästa plats. Inga bestämda mål.

Idag reser inte Udo Sponberg lika mycket geografiskt men än mer filosofiskt, i tanken och i sitt skrivande. Med fantasins hjälp kan han ta sig överallt i världen. I ungdomen var det fysiska resor – idag blir det ofta inre färder.

– Livet i allmänhet är en resa. Jag tänker mycket på existentiella frågor. ”Kan man komma fram till något över huvud taget?”, frågar jag mig själv ibland. Jag märker att jag ofta är i de här tankebanorna numera. Det gör jag definitivt i min skrivarbubbla. Färdas.

”En sen kväll i juli 1972 fick två vagabonder lift med ett gäng ungdomar i en folkvagnsbuss mitt i Europa. Den ene liftaren var Vietnamveteran och såg ut som en börsmäklare på drift. Den andre var i uppenbar upplösning och det var jag. I bilen befann sig fyra amerikanska syskon. Tre var systrar, två av dem bråkade och en hette Olivia. Hon var hippie och doftade rosenträ”, om ”Harkrankens sista resa”

”Spånvägar mellan himmel och jord”, som är hans andra bok, tar med läsarna på en tankeresa runt klotet och tillbaka. Korta poetiska historier som enligt Udo passar som ”nattduksbordsbok”. Att läsa ett stycke reflektioner innan sängdags.

Här hittar du Udo Sponbergs bok ”Spånvägar mellan himmel och jord”.

I Udo Sponbergs debutroman ”Harkrankens sista resa” färdas huvudkaraktären året 1972 tvärs över stora vidder, från tanke till eftertanke och i tid. Boken om Bruno beskriver Udo med värme.

Huvudkaraktären Bruno sitter en natt och berättar för Kerstin om sitt äventyr som startar vid en vägkant på franska landsbygden och slutar i Marrakesh i Marocko. Om liften med folkabussen. Om Olivia som luktade rosenträ. Under berättelsens gång börjar han förstå – kanske är han inte misslyckad. Eller så kanske han är det och det är okej. En bok fullspäckad med känslor och reflektion.

– Jag skriver poetisk skulle jag säga. Jag skriver gärna i bilder, gärna överraskande bilder. Sen försöker jag också skriva så personligt som möjligt, jag har kanske hittat min ton.

Vad ska du skriva om härnäst?

– Det är också en resa, en färd. Ett antal människor som förflyttar sig geografiskt. De har ett tydligt mål med förflyttningen. En flykt från någonting till något annat, men det symboliserar också en slags inre resa. En fråga är om de någonsin når målet eller om det i själva verket är resan som är huvudsaken. Den utspelar sig i en helt annan tid än vad jag skrivit om tidigare. Arbetsnamnet hittills är: ”Stenar av sol”.

Är du nyfiken på att veta mer om Udo Sponberg? Då kan kika in på hans hemsida – den hittar du här. Och hans böcker? Dem kan du hitta här.