Foto: Håkan Österberg.
Sommaren 1960 får Eric arbete som skötarvikarie på ett mentalsjukhus. Det är nu, i början av 1960-talet, som psykiatrivården äntligen börjar moderniseras med psykofarmaka och nya behandlingsformer. Men det finns också en skepsis mot de nya idéerna och genom Erics upplevelser får läsaren ta del av allt det som händer på mentalsjukhuset.
Håkan Österberg har arbetat både inom vården och skolan. Och skrivandet har hela tiden följt honom. I sin dokumentärroman ”Hospitalet” ger han genom berättelsen om Eric en intressant och spännande inblick i den psykiatriska vården för snart sextio år sedan. På Sankta Gertruds sjukhus i Västervik fanns som mest 1400 patienter och 900 anställda och hospitalet fungerade som ett eget samhälle.
Hur skulle du beskriva din bok med några korta meningar?
– Hospitalet är en tidsskildring som i huvudsak tilldrar sig sommaren 1960. Romanens huvudkaraktär Eric får arbete som skötarvikarie på ett mentalsjukhus och läsarna får följa hur han konfronteras med livet på sjukhuset.
Hur kom du fram till titeln?
– Titeln ”Hospitalet” var från början ett arbetsnamn när jag började skriva på boken. Efterhand blev det en naturlig titel, speciellt som sjukhuset från början hette Västerviks Hospital. Långt efter att sjukhuset 1931 fick det nya namnet Sankta Gertruds sjukhus levde namnet ”Hospitalet” kvar i folkmun.
Du har skrivit en dokumentärroman. Varför valde du den genren?
– Från början tänkte jag skriva rent dokumentärt om sjukhuset. Då, 2012, var det exakt 100 år sedan sjukhuset öppnades. När jag själv började arbeta där 1960 fanns det flera patienter som hade inskrivningsnummer från premiäråret. Men ganska snabbt insåg jag att det skulle bli en tråkig läsning så jag gick över till romanformen med dokumentära inslag.
Hur mycket av innehåll och persongalleri är fiktivt?
– Det fanns en färdig idé när jag satte igång men de olika händelser som beskrivs i boken växte fram under skrivandet. Till större delen bygger boken på den verklighet jag mötte som vikarie på sjukhuset. Vissa karaktärer har fått andra namn av olika skäl. Huvudkaraktären Eric är jag själv till stora delar. I de delar som skildrar livet utanför sjukhuset är kanske häften av innehållet och persongalleriet fiktivt.
Du har valt att ha med bilder i boken. Hur har du arbetat med bildmaterialet?
– Tanken på bilder fanns med redan från början. Jag hade en del eget bildmaterial eftersom min mor hade arbetat på sjukhuset. Jag har även tagit egna bilder och andra har jag hittat i olika bildarkiv. Tanken med bilderna är att förstärka läsarens förståelse för texten.
Vad inspirerar dig i skrivandet? Vad har varit roligast respektive svårast?
– Jag har nog alltid gillat att skriva. Svenska var ett av mina favoritämnen i skolan. Under större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat med utbildning och där var skrivandet en naturlig del. Vad som inspirerar kan vara mycket olika. Det kan vara orättvisor eller starka upplevelser. Jag tycker det är roligt att skriva och upplever sällan några svårigheter.
Vilka hoppas du ska läsa din bok?
– Jag hoppas att så många som möjligt läser den, men upplagan är ju trots allt begränsad. Det vore trevligt om boken nådde en yngre publik. Min dotter har gjort reklam för den på Facebook. Själv kommer jag att besöka Västervik och prata om ”Hospitalet” på Psykiatriska muséet.
Klicka på bilden för att hitta boken på Bokus.com
Skriver du på någon ny bok nu?
– Jag skriver på en ny bok som utspelas på Gotland och till vissa delar i Baltikum.
Jag har skrivit ett synopsis som beskriver huvuddragen, så nu är det bara att börja skriva texten. Några av karaktärerna från ”Hospitalet” återfinns i den nya boken, men det är ingen uppföljare.
Har du tips eller råd till andra som funderar på att skriva en bok?
– Skriv om det du känner och upplever. Låt till en början texten bara flöda. Att få ur sig en historia är det viktigaste. Redigeringsarbetet blir en senare fråga och det kan man få hjälp med. Ge inte upp om inget förlag nappar på din text. Du kan ge ut boken själv om du bara vill.
