Foto: Arne Wickander.

 

Vem är du?

– Jag är en kille som fick förmånen att vara tonåring i en betongförort när punken kom på 70-talet. Det är det jag skriver om.

Varför skriver du?

– Det är en knepig fråga. Jag har hundra olika svar på lager. Ett av dem är: För att läsaren ska må lite bättre efteråt än vad hen gjorde innan.

Vad är en bra bok?

– En bra bok är en bok som lutar sig ut från hyllan och klappar till en när man går förbi. En bok som skriker och gapar, men som egentligen är ganska snäll.

Hur kom din bok till? När fick du idén?

– Jag och Bosse Löthén satt hemma hos mig en kväll och tittade på foton. Vi snackade om att man borde göra något med de där gamla bilderna. Där föddes idén till min bok. Fast det var först flera år senare som jag faktiskt började skriva.

Klicka på bilden för att hitta boken på Bokus.com

Klicka på bilden för att hitta boken på Bokus.com

 

Vad har du för skrivprocess?

– Den är kaotisk. Jag börjar med fragment av händelser och dialog som jag bygger ihop till kapitel. Jag skriver ofta på flera olika ställen i berättelsen samtidigt. Jag har sällan någon aning om vart jag är på väg, men det ordnar sig alltid. Sammanhang är överskattat.

Kallar du dig författare? Varför/varför inte?

– Jag kallar mig punkare. Det räcker. Jag tänkte att jag skulle ge ut ett par böcker innan jag börjar kalla mig författare.

Hur gör du för att lära känna dina karaktärer?

– Jag vrider upp dem och släpper ut dem, kan man säga. Jag sätter inte upp några staket, utan låter de hållas. De får hitta på vad tusan som helst, så får jag försöka knyta ihop säcken på slutet. Jag blir ofta förvånad över resultatet.

När kände du att boken var klar? Kände du det överhuvudtaget?

– En punkroman ska inte vara så lång. När jag hade fått ihop 150 sidor med en hyfsad början och ett bra slut, så var boken klar. Men precis som när jag skruvar ihop möbler, så låg det lite grejer kvar när jag tyckte att jag var färdig. Då blir man förstås lite fundersam, men jag kan säkert använda dom prylarna i nästa bok.

Vad är det bästa med att ge ut sin bok själv?

– Calidris förlag, som jag samarbetar med, har låtit mig bestämma mycket själv. Jag har fått tips, men kunnat säga nej om det inte känts rätt. De köpte också min idé till omslag, vilket kändes väldigt bra. Complete control, som Clash sjöng.

 

Specifika frågor

Varför en bok om punk?

– Punken är den festligaste ungdomsrörelse som någonsin existerat. Den var i färg när resten av världen var i svartvitt. Jag ville få ner allt det roliga på papper. Jag tyckte inte att de romaner i punkmiljö som fanns hade lyckats med det.

På vilka sätt är punken och dess storhetstid missförstådd enligt dig?

– På ett sätt kan man säga att punken bad om att bli missförstådd. Det krävdes en viss intelligens för att fatta att det var det bästa som hänt sedan franska revolutionen.

Hur ser du på att dagens unga gör relativt lugna revolutioner, att de trendigaste ikonerna just nu är feminister och äter veganskt istället för att stå på barrikaderna och protesterna högljutt mot etablissemanget?

– Vad folk käkar har inte så stor betydelse, tycker jag. Och punken har alltid släppt fram tjejer. Det fanns många tjejpunkband redan på 70-talet. Och det finns exempel på högljudda protester nuförtiden också. Det ryska punkbandet Pussy Riot är ett bra exempel på det.

Brinner du fortfarande för samma saker som du gjorde då?

– Punkrock och en bra bok. Nu som då.

Hur mår punkscenen 2018?

– Med tanke på att punken är död, så får man nog säga att den mår förbannat bra. Man behöver inte leta länge om man vill gå på en spelning i Stockholm. På Kafé 44, Southside och Club Probation/Snövit är det ofta punkkonserter.

Vad är det som du dras till i musiken och skivsamlandet, som får dig att fortsätta leta i vinylbackarna?

– Köpa skivor är en social aktivitet. Handla på nätet kan väl vara praktiskt (förutom att Postnord tar ut en svindyr avgift för att slarva bort paketen), men inget går upp mot en skivrunda på stan med några kompisar.