Han arbetade under hela sitt professionella liv som fotograf och filmare. När han sen la kameran på hyllan och flyttade till Frankrike påbörjade han en helt annan resa – den som författare. Det har hunnit bli ett tiotal titlar för Lars Hansare.

 

Från foto till att skriva – hur kommer det sig?
– Jag och min hustru valde 1999 att flytta ner till Sydfrankrike. Då slutade jag i stort sett helt att filma, det hade varit mitt levebröd i ett kvarts sekel, dryga två hundra produktioner blev det till slut. Att filma är ett trevligt men slitsamt arbete. Jag ville ha något roligt att göra som ”friherre” och började då skriva. Mitt första uppdrag var en jubileumsbok till ett svenskt börsbolag. Jag skrev de redaktionella texterna.

Och sedan blev det ostron…?
– Ja,  Jane, min hustru målar i akvarell och vi tänkte att vi skulle göra något tillsammans. Vi båda är väldigt förtjusta i ostron och sålde därför in idén om den här boken till B. Wahlströms som nappade direkt.

Ostron – en kulinarisk resa i tid och rum, det känns väldigt franskt. Hur kom den boken till?
– Vi reste runt i världen och intervjuade, målade, fotograferade och skrev om ostron.. Det här var 2006. Boken lanserades under buller och bång på Bokmässan i Göteborg det året. Vi fick vara med i radio och TV, jätteroligt! Boken togs bra emot och vi vann pris för den.

Men sen gick du över till fiktion, stämmer det?
– Jag gick på reportageskrivarkurs, ett seminarium på Fridhems Folkhögskola. Läraren där, Anders Sundelin, frågade om jag funderat på att skriva fiktion. Han trodde att det skulle passa mig. Jag tog honom på orden och gick hem och började skriva på min första roman. Kristina, en spännande historia om en ung svenska som enrollerade sig i den norska motståndsrörelsen mot nazismen.

Läs mer om Lars Hansare här. 

Sedan blev det en historia om en stökig och ansvarslös ekonom?
– Ja, men jag hann med en bilderbok dessförinnan. Den gavs ut i Frankrike, L’Esprit de la Main, en text- och bilderbok om fjorton utrotningshotade hantverk.

– Men tillbaka till ekonomen. Varifrån idén kom vet jag inte, men trilogin om Gunnar Falk och hans familj börjar med romanen Vargfågel. På baksidestexten står det:

En vargfågel är en paradox, en skenbart orimlig skapelse, en absurd kombination. Icke desto mindre existerar den, vargfågeln, och den finner sitt livsrum i spänningsfälten mellan religioner och ideologier. Den sätter sina klor i människors svagheter och brister, nästlar sig in i kaos och konflikter, en ensam jägare som ömsom smyger sig på, ömsom hovrar över sina byten. Den bygger sina reden i miljöer där förnuft och klokskap är okända begrepp. 

Det har blivit ett par stycken efter det, en triologi till och med. Hade du hela trilogin klar i huvudet?
– Från början var det tänkt att bara bli en bok – Vargfågel. Men när den var klar kände jag att läsaren måste få ta del av vad som händer med Gunnar Falk, huvudpersonens familj. Jag skrev då Flickan i skogen och Påfågelöga, historier om hans efterlevande familj.

Köp Flickan i skogen och Påfågelöga här.

Den där Gunnar Falk, vem är han egentligen?
– Han var en skitstövel. Han säljer från början medicinsk utrustning men blir så småningom kontaktad av en kille som vill ha hjälp att sälja illegala vapen. Gunnar Falk hakar på och blir alltså en vapenhandlare som styr sitt imperium från Cypern. Det går åt helvete. Han säljer bland annat raketer till riktigt stora ledare, till Yassir Arafat och Golda Meir.

Obehaglig kille – finns det ändå någonting av dig i honom?
– Ja, på så vis, jag tror att man omedvetet plockar in delar av sig själv i sina karaktärer. Men det finns andra som är mer lika mig.

Vem då?
– Oskar Berg heter han. Han är en av  männen i Sex män i en båt som hyr en båt och seglar runt Rhodos.

Sex män i en båt, jag får en riktigt obehaglig känsla av den när jag läser baksidestexten. Håller du med?
– Den är kuslig. De är fem kompisar, 40-talister, som ”kidnappar” en kompis och tar med honom på resan. Det utspelar sig ett drama där på båten. Vännerna förefaller vara  väldigt välmående men när det kommer till kritan är det inte så. Jag inspirerades till titeln av Jerome K. Jeromes Tre män i en båt.

Köp Lars Hansares böcker här.

Är det viktigt för dig att ha varit på de platser du skriver om?
– Det är det. Jag vill se miljöerna jag skriver om. Jag gjorde en sådan typ av resa till Turkiet med likaledes ett grabbgäng en gång i tiden.  I Vargfågel åker Gunnar Falk till Tunis för att träffa Yassir Arafat. Jag var där, rotade i historien och fann inspiration.

Förutom den spännande serien om Gunnar Falk och hans äventyr har det även blivit flera andra romaner, novellsamlingar och reportageböcker?
– Ja, novellen är ett spännande format, två samlingar, Potatistjuven och Avtryck finns i min bibliografi.

Den är ganska imponerande, har du ett bra förlag?
– Det är som bekant mödosamt att tråckla sig igenom förlagens nålsögon. Jag har tröttnat på refuseringsbrev och ger nu ut mina böcker på ett eget mikroförlag – Seniorica.

Vi backar lite, du är inte bara författare – du är även fotograf, berätta!
– Jag gjorde inte direkt succé på läroverket. Jag var intresserad av foto och valde därför att bli fotograf. Jag hade tur när jag kom in på Christer Strömholms fotoskola. Jag förstod nog inte då hans storhet. Tiden på skolan blev avgörande. Det är jag idag väldigt glad över. Jag fick så småningom jobb som pressfotograf på Expressen, något som var oerhört stort för en ung kille som jag var då. Den var då den största kvällstidningen i Sverige.

Men du jobbade även rörligt?
– Jag och min fästmö flyttade till Skåne från Stockholm 1965, hon till Lund och jag till Helsingborg. Det var några år senare som jag började filma. Jag hade nosat på det redan i Stockholm men nu bestämde jag mig för att frilansa som filmfotograf och producent, något som jag sedan har jobbat med resten av mitt professionella liv.

Berätta, vad du jobbar med just nu!
– Jag skriver på en fortsättning till Mord med Medea, mitt första försök i spänningsgenren. Den kommer att bygga på samma karaktärer. Curt Paulsson, hustrun Monica och deras två barn. Dottern, Astrid är AT-läkare, och sonen Markus, han är journalist. Jag bygger sen på med nya karaktärer, nya miljöer, och det är då som saker och ting sker. Arbetstiteln är Musfällan, i någon mån inspirerad av Agatha Christies The Mousetrap.

Betyder det inte otur att berätta vad man jobbar på?
– Författare emellan vill man inte säga för mycket, eftersom att man då tror, lite skrockfullt, att boken inte kommer att bli utgiven. Det som lever får se.